Musikterapi
Musikterapin mobiliserar musiken — frambringad (aktiv: sång, instrumentalspel, improvisation) eller lyssnad till (receptiv) — som kliniskt material, för att frigöra ett förspråkligt uttryck och upprätta ett intersubjektivt möte genom den klangliga dialogen. En disciplin med tusenåriga rötter som institutionaliserades efter andra världskriget utifrån observationen av hospitaliserade veteraner. Den är en av de mest mångsidiga icke-farmakologiska interventionerna, indicerad vid affektiva störningar och ångeststörningar, posttraumatisk stress och psykotiska störningar. Dess skolor (Nordoff-Robbins, Bonnys GIM, Alvins fria förhållningssätt) delar en gemensam grund men skiljer sig åt genom patientens aktiva eller receptiva roll.
| Kod | TI71 |
|---|---|
| Namn (SV) | Musikterapi |
| Franskt namn | Musicothérapie |
| Sigel (FR) | MUT |
| Grundare | E. Thayer Gaston (père de la musicothérapie américaine), Juliette Alvin (école de Londres, 1958), Paul Nordoff & Clive Robbins (improvisation, 1959), Helen Bonny (Guided Imagery and Music, 1973) |
| År | institutionnalisation moderne : 1950 (National Association for Music Therapy) |
| Skola / Våg | Arts-thérapies / médiation sonore ; distinction musicothérapie active et réceptive |
| Källvolym | Volym 6 av Mémento des Psychothérapies |
Denna terapi behandlas i detalj (principer, indikationer, protokoll, evidensnivå) i Volym 6 av Mémento des Psychothérapies. Visa volymen.